Filosofi en mörk novmberkväll

Fick för mig att uppdatera min blogg såhär en kraftlös onsdagskväll.. Jag ägnar mig åt att samla kraft. Jag tycker att dagarna försvinner som en vind..

Igår kväll så föreläste jag och min kompanjon inför ett gäng som arbetar inom idrotten för funktionsutmanade... Satte mig på bussen igår kväll, ville knappt gå av den fast jag var trött och dödshungrig. Ett leende var på mina läppar hela resan, folk brukar alltid titta en aning skumt på mig när jag sitter där och ler för mig själv.. Det bekommer mig faktiskt inte det minsta.

Jag mår bra att dela med mig av mitt liv. Varje gång som jag står och föreläser så konstaterar jag hur mycket jag orkar... Folk har gjort mig illa men jag ställer mig alltid upp igen, slår dessutom tillbaka. Vad driver mig? Vad gör att jag trycker på paus men reser mig snabbt?

Det finns inget svar på det! Helt ärligt jag söker svaret men det finns inte helt enkelt.

Jag hör ofta människor som säger "skärp dig" "ryck upp dig". Det är bland dem uttjatiga orden jag vet... Visst skall man "rycka upp sig" men ibland måste man möta det för att kunna "rycka upp sig."

Livet är inte svart eller vitt, kraften och drivet finns hos oss alla om vi vill.. (Fyy vad djupt detta blev)

F.T.S... All kärlek... Med andra ord är jag inte helt kraftlös :-) :-) :-)